TUSEN MILJONER

Min låg- och mellanstadietid var på de allra flesta sätt helt ordinär, och på det hela taget inte särskilt intressant över huvud taget. Det var, föreställer jag mig åtminstone, som det var på alla andra skolor under slutet av nittiotalet. Spice Girls, Pokémon, fotboll och en kort jojo-craze som vi såhär i efterhand kanske borde vara mer stolta över (Det var trots allt ganska coolt). Så var det, och framför allt skulle det vara så. Avvikare straffades hårt, i enlighet med god skolgårdssed. Från min klass minns jag särskilt en kille, som aldrig riktigt lyckades ta sig ombord på det där helt efterblivna mob mentality-tåget. Det var mycket som var konstigt med honom, en kuf i största allmänhet, men särskilt en detalj vill jag minnas att jag uppfattade som helt jävla obegriplig. Han var oerhört förtjust i musikalen Chess.

Jag har fortfarande inte sett Chess, och jag varken känner till eller bekymrar mig om detta (förmodade) töntepos, men det hör egentligen inte hit. Det vidriga i det här ytterst grova regelbrottet bestod naturligtvis i att Chess är en musikal skriven av ABBA-Björn och ABBA-Benny, och att just ABBA var off limits, det begrep ju varenda jävel redan på lågstadiet. Det är ju sånt som vuxna lyssnar på; som föräldrar lyssnar på. Efter en social härdsmälta av så katastrofala proportioner finns ingen räddning.

När vi började sexan hade han bytt skola.

Så det var med viss tveksamhet jag ögnade igenom låtlistan till ett mixtape med svensk pophistoria i urval, som b l a Andres Lokko har bidragit till att sammanställa. Där trängs resterande ABBA-medlemmar, Agneta och Frida, med andra oerhört töntiga namn som Lill Lindfors, Lill-Babs och Östen Warnebring. Men är det pophistoria så är det, och när den dessutom kommer rekommenderad från högsta ort så har jag inte mycket att sätta emot. Så jag laddade min iPod och promenerade Esplanaden ned. Jag blev inte besviken.

Det är gammalt, onekligen, och långt ifrån vartenda spår skulle kvala in på en ordinarie spellista hemma hos mig, men det går inte, det går bara inte, att förneka att det är jävligt kompetent popmusik. Under den mossiga ytan, och bakom den stundtals oerhört käcka finishen är det inte märkligare än så. Särskilt tydligt blir det i schlagersångeskan Towa Carsons Alla har glömt, som min inre femtonåring känner bättre i version av stockholmsbandet [ingenting].  Jag faller visserligen betydligt mycket tyngre för Christopher Sanders tunna viskningar än för Towas schlagersparkle, men icke desto mindre gläds jag åt detta fina exempel ett eko över generationsgränserna.

Men störst av allt ikväll var ändå de dryga fyra minuter i utkanten av Stadsparken, då ABBA-Frida tolkade David Bowies Life on Mars.