I en låda märkt ”vantar” har jag lagt undan en uttjänt parfymflaska. En julklapp som jag inte har hjärta nog att göra mig av med. Den doftar av frusna händer mot heta kaffekoppar och vemodig kärlek i jeansblå modell. Vi var bara molekyler i ett laboratorium, konstruerade i avsikt. Nu driver vi för andra viljor, isär eller kanske parallellt med varandra.  Interstellära banor som rusar fram genom mörkret men aldrig möts. Stegen ekar i trapphuset när de passerar ögat tryckt mot titthålet i dörren och med fingertopparna mot väggen kan jag nästan känna vibrationerna när porten slår igen. Och så nästa, och nästa igen. Det är samma sockervadd som klibbar mot våra hornhinnor.

Mitt namn är Legion, för vi är många.

Den andra incidenten inträffade när de övriga fyra fåtöljerna, som jag funnit tomma, började fyllas. En yngre tjej med överstrykningspenna var först att slå sig ned. Bortsett från att hon på ett lätt bohemiskt vis kastade av sig skorna och slängde benen över armstödet så var det inget märkvärdigt med henne. Jämfört med mannen i fåtöljen mittemot min framstod hon tvärtom närmast som Magdalena Ribbing på en tebjudning i Buckingham Palace. Han var kanske fyrtio år gammal, tunnhårig och bar glasögon. Han läste en stor, men inte särskilt tjock, bok som jag efter titeln gissar handlade om den italienska patricier-familjen Borgia som utmärkte sig på flera spektakulära sätt någon gång under renässansen. Främst genom mord, plundring, korruption och andra överklassnöjen. Nåväl, det spelar ingen roll. Vad som däremot ryckte tag i mitt högra ögonbryn och lyfte mitt oerhört skeptiska ansiktsuttryck från Stig Larssons Autisterna, var ett ljudligt snarkande.

Son of a bitch, tänker jag. Son of a bitch!

För övrigt filar jag, i all anspråkslöshet, på ett inte så lite indignerat brev till Malmö Stadsbibliotek angående de skandalösa toalettavgifterna. Det ligger ju för helvete en helt avgiftsfri offentlig toalett hundra meter från biblioteksbyggnaden. Vad är med bibliotekets egna som rättfärdigar en hel femma?!

/Ålders Pensionärsson

Jag törs inte gå i ed på att listan är helt korrekt, eftersom det faktiska musikbiblioteket i fråga förlorades i en hårddiskkrasch härom året. Min Last.FM-profil har emellertid tack och lov registrerat i nätt och jämnt 14000 låtar, de allra flesta under just den här tidsperioden, vilket underlättade rekonstruktionen betydligt.

Varför går hon inte?

Det moderna samhället firar ständigt nya teknologiska triumfer, allting blir bara bättre. Högre upplösning, snabbare processorer, fler färger att välja mellan. Nya modeller dras inte samma problem som gamla. Bredvid står människan, och inbillar sig att det samma gäller henne. Att fela är mänskligt, så låt oss modernisera bort det mänskliga.

Den amerikanska sångerskan och skådespelerskan Whitney Houstons äktenskap med Bobby Brown var en tragisk historia för alla inblandade, men knappast den enda av sitt slag. Ändå lever föreställningen om den trygga, monogama och livslånga kärleken kvar som norm, och förmågan till denna finns underförstått i själva definitionen av vad det innebär att vara människa, trots att den kanske inte är fullt så normal.

I serieavsnittet ”Jag tänker på Whitney” tecknar Liv Strömquist över fyra A4-sidor en skarpsynt bild av de psykologiska, och i allra högsta grad mänskliga, mekanismer som i fjorton år höll Whitney Houston kvar i ett oerhört destruktiva förhållande.

Redan i första rutan träffar hon rätt. Där ligger Whitney, i en lång svart klänning och med pärlor kring halsen, med uppspärrade ögon. ”Ibland blir man kär i en ful crackpundare”, skrivet i svart.

Ja, ibland blir man väl det.

På nästa sida berättar Strömquist att det finns forskning som visar att den som omväxlande blir slagen och kärleksfullt behandlad av samma person skapar en ”traumatisk bindning” till den personen. Bindningen består av flera olika psykologiska mekanismer, varav en innebär att offret tar över förövarens verklighetsuppfattning. ”Det är mitt fel att han är dum mot mig!” säger Whitney i en ruta, övertygad om att om hon bara inte var så himla jobbig så hade Bobby aldrig behandlat henne så illa.

I Lars Ahlins novell ”Kommer hem och är snäll” står en kvinna vid fönstret och väntar när hennes man kommer hem. Han är full. Hon låtsas damma.

I själva verket har hon bara stått där vid fönstret, och väntat. Han skulle bara gå fram och tillbaka. Hemma vid ett, hade han sagt. Nu är klockan sex.

Men han har köpt frukt, det har han. Några äpplen, ett par apelsiner och en klase vindruvor. ”Säga va man vill, men en snäll gubbe har du fått”, säger han. Ja, visst är han snäll alltid, gubben.

Hon vill att han ska hänga av sig rocken. Det är ingen brådska, säger han och vill ha en puss. Lägg dig och vila, säger hon, så ska jag laga riktig god mat åt dig. Nej, han har förstås både ätit och supit ute på krogen. Men nu kommer han hem och är snäll.

”Man kommer hem och är snäll, men man möts av sura miner!” Han hade kunnat stanna kvar ännu längre nere i stan. ”Stanna med oss du”, hade Rickard sagt, men han vägrade. Han skulle bestämt hem till sin lilla gumma. Han hade kunnat stanna kvar hos Rickard. Då skulle de bli dyngraka och ha andra kvinnor. Istället kommer han hem och är snäll, men det får han ingenting för.

”Om hon förstått att han inte bara fallit för frestelser utan också övervunnit en hel del, ja, att han övervunnit de svåraste, då skulle han inte stå här med rock och hatt, då skulle han ha henne i sin famn nu.”

Hon tiger och skalar potatis. Bara sura miner. Man kommer hem och är snäll.

Så han går mot dörren. ”Adjöss, surkona!” Då brister det för henne. Hon vet vad som väntar på honom där ute. Sprit och kvinnor, och den där Rickard. ”Varför kunde hon inte vara annorlunda. Varför kunde hon inte pruta av på det hon önskade för attvara honom till lags?” Han kommer ju hem och är snäll.

”Jag skulle vilja vara precis som du vill ha mig”, viskar hon in i hans rock.

När det äkta paret sedan ligger tätt intill varandra på schäslongen vet de att ingenting har förändrats. Samma gräl kommer att återkomma, gång på gång. Lars Ahlin avslutar emellertid med att tillägga att denna vetskap inte längre är ett hinder mellan dem. ”Den kom dem tvärtom att smaka varandra djupare och helare.”

Lars Ahlin beskriver just en sådan traumatisk bindning, och just ett sådan övertagande av en annan persons världsbild som Liv Strömquist berättar om ”Jag tänker på Whitney”. Utifrån upplevs det som destruktivt, t o m vanvettigt. Varför går hon inte? Sprickorna börjar synas i idealföreställningen om det livslånga, monogama förhållandet, och själva mänsklighetens förutsättningar lyser igenom.

Ibland blir man kanske bara kär i en ful crackpundare. Är det ett misslyckande, eller är det bara en naturlig följd av tillvarons premisser?

]]> http://tusenmiljoner.wordpress.com/2010/09/29/efterklang/feed/ 0 Niklas http://tusenmiljoner.wordpress.com/2010/08/24/strapped-to-the-teeth-and-liable-to-disregard-your-every-belief/ http://tusenmiljoner.wordpress.com/2010/08/24/strapped-to-the-teeth-and-liable-to-disregard-your-every-belief/#comments Tue, 24 Aug 2010 14:43:24 +0000 Niklas http://tusenmiljoner.wordpress.com/?p=287 ]]> Den som alltid undrat vad MUF, Försvarsmakten och Elvis Costello har gemensamt kan nu äntligen få läsa svaret i min krönika på Front Söder-bloggen.

För övrigt vill jag bara säga detta: Crazy var en urtråkig låt, F**K YOU är bland det bästa jag hört i år. Cee-lo är död, länge leve Cee-lo!

Jag har fortfarande inte sett Chess, och jag varken känner till eller bekymrar mig om detta (förmodade) töntepos, men det hör egentligen inte hit. Det vidriga i det här ytterst grova regelbrottet bestod naturligtvis i att Chess är en musikal skriven av ABBA-Björn och ABBA-Benny, och att just ABBA var off limits, det begrep ju varenda jävel redan på lågstadiet. Det är ju sånt som vuxna lyssnar på; som föräldrar lyssnar på. Efter en social härdsmälta av så katastrofala proportioner finns ingen räddning.

När vi började sexan hade han bytt skola.

Så det var med viss tveksamhet jag ögnade igenom låtlistan till ett mixtape med svensk pophistoria i urval, som b l a Andres Lokko har bidragit till att sammanställa. Där trängs resterande ABBA-medlemmar, Agneta och Frida, med andra oerhört töntiga namn som Lill Lindfors, Lill-Babs och Östen Warnebring. Men är det pophistoria så är det, och när den dessutom kommer rekommenderad från högsta ort så har jag inte mycket att sätta emot. Så jag laddade min iPod och promenerade Esplanaden ned. Jag blev inte besviken.

Det är gammalt, onekligen, och långt ifrån vartenda spår skulle kvala in på en ordinarie spellista hemma hos mig, men det går inte, det går bara inte, att förneka att det är jävligt kompetent popmusik. Under den mossiga ytan, och bakom den stundtals oerhört käcka finishen är det inte märkligare än så. Särskilt tydligt blir det i schlagersångeskan Towa Carsons Alla har glömt, som min inre femtonåring känner bättre i version av stockholmsbandet [ingenting].  Jag faller visserligen betydligt mycket tyngre för Christopher Sanders tunna viskningar än för Towas schlagersparkle, men icke desto mindre gläds jag åt detta fina exempel ett eko över generationsgränserna.

Men störst av allt ikväll var ändå de dryga fyra minuter i utkanten av Stadsparken, då ABBA-Frida tolkade David Bowies Life on Mars.

Läser nyhetsnotiser på nätet när jag får ett SMS från Hanna. Hon tackar för senast, och så någonting om värmen, vilket jag reflexmässigt uppfattar som en inbjudan att klaga på densamma. Märker att jag låter sur och gnällig, i vintras var det för kallt och nu är det för varmt. Det gäller ju att passa på nu när värmen är här. Fan. Det slutar med att jag överkompenserar med ironiska versaler och utropstecken för att åtminstone inte verka tråkig.

SMS från Jakob. Han är i Sölvesborg och äter en hamburgare. Jag fattar ingenting. Vad ska jag svara? Googlar Sölvesborg för att se om det bor några kändisar där som jag kanske kan säga någonting kul om. Det gör det inte. Kommer plötsligt och osökt att tänka på en passage i Lukas Moodyssons debutroman Vitt Blod och rusar bort till bokhyllan för att leta fram den. Hittar inte passagen. Tänker på hur Lukas i en annan passage skriver om hur han injicerar heroin i tårkanalerna. Ska jag skriva att jag gör det? Verkar lite opåkallat, va? Och överdrivet. Ja, framför allt överdrivet. Måste sansa mig, inte vara så jävla märkvärdig hela tiden. Till slut skriver jag bara ”Himlastormande”, och skickar iväg det. Ett ord som jag läste i en krönika av Jonas Thente i DN och gillade så mycket att jag skrev upp det i ett dokument på datorn. Lite väl torrt för det här ändamålet, kanske? Jo, jag får skuldkänslor.

Lyssnar på P3 Kultur och spelar FIFA. Har inte spelat FIFA på flera år så svårighetsgraden är väldigt låg. Lite för låg, kanske jag till och med tycker, när den blåklädde vänsteryttern jag skapat i min avbild rullar in sitt femte mål i matchen. Det är som att vara tio år gammal igen.

Funderar på om det är för tidigt för att gå och äta. Vill helst inte behöva äta fler gånger efter det och om jag äter nu så kanske jag blir hungrig igen senare och då kanske jag inte kan somna och då blir det bara skit av allting, igen. Tar på mig skorna och går ut. Där ute är det samma gelé, fast varmare. Äckligt. Vidrigt. Framför mig i kön till Lundafalafel står en man som inte vill ha sås. Oerhört märkligt, men jag ska väl inte lägga mig i hans matvanor, tänker jag och samlar mig. En yngre kvinna som står bredvid och väntar på sin beställning skrattar och frågar om han inte tycker om sås. Han skrattar också och de börjar prata. Blir de kompisar nu? Vad fan är det som händer? Ska de gå och äta tillsammans nu? De kanske  blir goda vänner och bjuder hem varandra på olika middagsbjudningar som de har med alla sina andra vänner och de tycker att det är så trevligt att det kommer någon ny, och när vännerna frågar hur de två träffades, ska de då säga att de råkade stå i samma falafelkö och plötsligt började prata om sås? Vad är det för jävla vänskap? Sådär skulle jag aldrig göra. Betyder det att det är mig det är fel på?

På vägen hem går jag förbi en yngre kille med hund. Han sneglar helt ogenerat på min rosa Bang-tröja, den med texten Think outside the cocks, i en ram av kukar. Känner mig mer självsäker än vanligt och inte lika utpekad. Tänker att det beror på att jag är äldre, underförstått mer erfaren, och därför inte behöver försvara varken själva uttalandet eller den lite tveksamma passformen inför honom. Den lille skiten!

Kommer hem och läser nyheter från Almedalen. Har Littorin köpt en hora? Kommer Hanna Wagenius att göra något slags utspel om att legalisera sexköp? Blir sur på media för att de bara bygger hype.

Det går någon timme, sedan knackar Jakob på. Jäklar, var inte han i Blekinge? Det är ju ett helt annat landskap, utbrister jag med stor förvåning. Ja, men nu är han här och vill köpa pizza. Jag tvekar men ger till slut med mig. På vägen pratar vi om exflickvänner. Jakob är emot och tycker att de bara borde försvinna. Jag är bestämt för och tycker att de är det bästa som finns. Jag tänker på hur jag på Valborg sa till Sofie att jag inte gärna tänker på mig själv som någons expojkvän. Det är inte sant. Det gör jag visst, väldigt gärna. Det är det enda jag kan komma på som förbinder mig med den här världen, att jag är någonting särskilt och bestämt för någon annan. Jag tänker det, men säger ingenting till Jakob. Vet inte varför, det är inte hemligt. När vi kommer fram till pizzerian blir Jakob lite ängslig.

- Vad vill du ha?
- Varför undrar du det? Kommer det att påverka ditt val?
- Nja, nä, men om du väljer kebabpizza så vill jag inte också välja det.
- Nähä, men jag vill inte ha kebabpizza.
- Jag är inte säker på att jag vill det heller.
- Då är det kanske bäst att jag beställer först ändå.
- Ja, bara du inte tar samma som jag vill ha.
- Det kan jag inte lova.

Det slutar med att jag beställer en med salami, och Jakob en kebabpizza. Jakob kallar pizzabagaren Kompis och flinar förnöjt.

När vi kommer hem ser vi på olika klipp med Lennart Green. Världsmästare i kortmagi och på något vis släkt med Jakob. Lennart skojar friskt mellan de olika trollkonsterna, men det är oklart vad publiken skrattar åt. Desto roligare blir det när Jakob gräver fram ett gammal videoklipp, där en oerhört full Pascal ligger på rygg i Patrics säng och pendlar mellan upplyst och totalt medvetslös. Vid ett tillfälle reser sig Pascal och lämnar rummet.

- Du kan inte gå med mina cigg!
- Sant… Då får de vara mina.

Ja, Pascal. Då får de väl vara dina.

Bonus: Den här bilden på Motoboy (med sällskap), som jag själv har tagit.

(Motoboy till höger)

Nåväl, vad som däremot finns att hitta i den där googlesökningen, och som inbjuder till sannerligen underhållande läsning, är den här intervjun som Expressens Cecilia Hagen gjorde med Carl Bildt för lite mer än tre år sedan. I intervjun ställer Hagen frågor om både det ena och det andra; barnpassning, förmögenheter, oljeutvinning i Sudan osv. Men mest intresserad verkar Hagen vara av Bildts beryktade arrogans, eller som hon själv formulerar det: en eminent förmåga att låta nedlåtande. Det där bekymrar förstås inte utrikesministern. Själv tycker han snarare att han är ”lite spetsig i sina formuleringar” än arrogant, men mest är han nog bara lite för rolig för sitt eget bästa. Cecilia Hagen håller förstås med, och hon kan väl inte för sitt liv begripa hur någon skulle kunna uppfatta denne man som arrogant. ”Utrikesministern var oavbrutet charmerande”, skriver hon. ”Sådant kan göra vilken journalist som helst nervös”, tillägger hon som avslutning. Ja, en sådan charm kan nog få vilken kritisk journalist som helst att lämna en liten blöt fläck kvar på stolen efter en hel timmes hårt granskande, inte sant?

Eller, hur var det nu igen? Är det kritisk granskande att publicera sina runkfantasier i Expressen?

Det verkar ju i allmänhet vara så med den svenska publicist- och journalistkåren, att de drivs av en övertygelse om att det de gör är så fruktansvärt viktigt. De utgör en av samhällets viktigaste grundpelare. Ja, utan deras kritiska granskning av makten skulle demokratin rent av vittra sönder. Osjälviska och outtröttliga sliter de i vår tjänst. Objektiva och fördomsfria, och med högfärdens skygglappar hårt fastspända.

För det är ju i allmänhet också så med den svenska publicist- och journalistkåren att de sällan, och ogärna, ser om sitt eget hus. Särskilt påfallande var detta när ledarsidorna för inte så längesedan, i samband med hela Vilks-debaclet, red till storms till yttrandefrihetens försvar. Det som då kunde misstas för en i vår tid extremt viktig debatt om demokratin visade sig istället vara något bisarrt uttryck för svenska journalister önskan att vara/ligga med Voltaire.  Denna lite oroväckande relation till förmögna vinpimlande dilletanter får emellertid ett ämne för en annan gång. Här nöjer jag mig med att konstatera att debatten verkar ha lagt sig. Inte helt överraskande då halmdockor sällan skriver debattartiklar.

Nej, men det är klart att demokratins största och mest akuta problem är att det finns de som inte tycker att man ska få avbilda profeter hur som helst. Absolut.

Jag är ledsen om det låter som om jag tar yttrandefriheten för given, men jag tror verkligen inte rätten att inte hindras från att uttrycka sin åsikt är i fara. Möjligheten att få sin åsikt hörd är emellertid inte lika många förunnad. Den dagen då Peter Wolodarskis gmail-konto hackas av SÄPO, då ska jag gå i ert demonstrationståg, men om den dagen skulle visa sig dröja så är det väl inte för mycket begärt att ledarredaktionerna på Sveriges största dagstidningar åtminstone har ett möte om huruvida det möjligen är något problematiskt att det i stor utsträckning är de ensamma som sätter agendan för den politiska debatten.