Inlägg taggade ‘Existentiell härdsmälta’
Små små steg
Ibland, när det känns som om förändring och osäkerhet nästan har blivit till ett permanent tillstånd i livet, kan jag förstås inte låta bli att tänka tillbaka på det som varit. Men ögonblicken jag drömmer mig tillbaka till är inte de svartvita och skyddade lunchrasterna på mellanstadieskolans fotbollsplan. Nej, det är snarare de där första nervösa stegen som jag vill minnas. Precis innan jag ramlade huvudstupa in i en ny värld, med en ny bekantskapskrets, nya vänner och framförallt väldigt mycket mer hångel.
De stegen som i Mars 2007 tog mig till mitt första möte med en langare i baksätet av en röd Opel, och senare till en hemmafest i en okänd lägenhet i ett område jag aldrig varit i förut. Det var precis som den där kittlande känslan i magen precis innan bergochdalbanevagnen sätter fart nedför den första backen.
Från den kvällen finns det ett antal bilder bevarade, bland annat en på mig där jag står lutad mot en diskbänk och blickar in i kameran med ett ögonbryn höjt. I handen håller jag en kaffekopp av precis samma höganäsmodell som jag nu dricker trekronorskaffe ur på Kulturanatomen. Vodka och Fanta, om jag minns rätt.
En nyfunnen vän och senare ex-flickvän skrattade förtjust åt den där bilden. ”Du ser så skeptisk ut”, log hon.
Från före detta älskare får man höra sanningen, har jag hört.
Följande skriver jag nu mycket väl medveten om risken för att locka fram frustande hånskratt hos såväl före detta älskare som totalt okända internetpersoner. Jag tillåter mig att vara lite koketterande och pretentiös.
Det finns en sällsynt psykologisk störning som kallas Folie à deux; när två personer som står nära varandra delar samma vanföreställning. Ofta är det i första hand en person som lider av vanföreställningarna, och som påverkar och drar med den andre som då drabbas av en slags inducerad psykos.
Jag har (tror jag) i nästan alla tider och sammanhang varit ytterst ovillig att hålla någonting för absolut sant. Jag betraktar mig gärna som skeptiker i det avseendet, och det är väl ingenting fel med det, inte i sig. Det är helt i sin ordning att ifrågasätta, problematisera och vara öppen för nya perspektiv. Men när jag gång på gång finner mig omgiven av människor som står så fast i sina övertygelser känner jag mig bara feg. Feg för att jag inte vågar ha en bestämd åsikt, för att den åsikten kanske är fel. För självklart kan man tycka fel, eller åtminstone tycka någonting av fel anledning.
Det finns förstås sätt att komma undan det här problemet. Som att tillverka en bild av sig själv, och sedan agera utefter den. Att helt enkelt skapa en schyst karaktär, och sedan gå in i rollen som konstnärskvinnan, poeten, teknologen eller politikern. Sådana fasta punkter, sådana vanföreställningar, är fantastiska hjälpmedel när tillvaron snurrar lite för fort.
Jag skräms lite av tanken på att det här fenomenet skulle genomsyra hela vår tillvaro, måhända i en mer filosofisk mening. Hur vet jag t e x att jag inte var offer för en inducerad psykos när jag gick och röstade i EP-valet?
Eller värst av allt, det som hela det här resonemanget var tänkt att leda fram till; Hur kan jag någonsin veta om jag är kär, eller bara har drabbats av Folie à deux?
