TUSEN MILJONER

Väl medveten om att dörren jag är på väg att sparka in redan är vidöppen fortsätter jag på ämnet facebookgrupper. Mest för att jag inte har någonting bättre att skriva om.

När gruppen ”2 kronor per medlem till offren på Haiti” visade sig vara ett mindre originellt flashback-skämt var det många som blev sura. Snopet värre, tänkte jag och hade full förståelse för de som kanske inte fann det lika roligt att behöva förklara sig för sina facebookvänner. Nåväl, det är sådant som händer på internet, ingenting att oroa sig för. Ack, om det ändå vore sant. Dagarna därpå får händelsen omotiverat mycket utrymme i media. bland annat av Sydsvenskan som fullgjorde sin samhälleliga plikt och utbildade svenskarna i modernt internetlingo. Facebooksverige är i upplösningstillstånd. I ett chockerande avslöjande har det uppdagats att allt som glimmar i själva verket inte är guld på internet. Självklart känner sig människor både ledsna och kränkta efter ett så grovt angrepp på deras person. ”Sjukt” och ”kränkande” är orden som dånar högst.

Jag försvarar inte flashbacktrollen eller deras syn på humor, och för mig är det helt ointressant att tala om huruvida detta var ett övertramp eller inte. Därom vill jag endast säga att i ett fritt samhälle står det vem som helst helt fritt att yttra sig hur osmakligt som helst, om vad som helst, inom lagens gränser. Man får skämta om allt, men ingen måste skratta.

Det som verkligen är intressant att diskutera är varför det här blir nyheter över huvud taget. I skuggan av FRA- och IPRED-lagarna, som båda utgör ett hot mot det fria internet och som föga förvånande drog ett enormt engagemang från mestadels unga är det naturligtvis både lustigt och lite skrämmande att se medelsvensson krypa ihop i gammelmedias famn efter något så harmlöst och banalt som ett flashbackskämt. Sällan har väl en generationsklyfta varit så tydlig. För oss som växt upp med internet som en naturlig del av vardagen, som en förlängning av våra kroppar är det här varken förvånande eller uppseendeväckande. Det har alltid funnits människor med snedvridna världsbilder, knäppa åsikter och ja, till och med osmaklig humor. Hör och häpna när jag säger att de även finns på internet. Det är varken konstigt eller farligt och den som känner sig kränkt av deras tilltag ger dem antingen för mycket cred, eller tar sig själv på alldeles för stort allvar.

Ja, det var för bra för att vara sant och du blev lurad. Du var inte den enda och det här var inte första gången. Det kommer att hända igen.  Men det är okej, vi dömer ingen, för det är internetgenerationens mörka hemlighet, att vi har också blivit lurade. Fler gånger än vi kan räkna. Skillnaden är att så länge offren bara var ungdomar kunde media inte bry sig mindre, med all rätt. Visst kan internet vara en hård och kall plats, men framför allt är det summan av sina beståndsdelar, varken mer eller mindre. Här finns inget departement som bestämmer riktlinjerna för utvecklingen, ingen granskningsnämnd som slår till med linjalen så fort någon går över gränsen och här är den politiska agendan bortom ledarsidornas kontroll.

Det är bara vi, och nu är ni också här. Är det inte fantastiskt? Välkomna till vår värld. Välkomna till det postdigitala samhället. Välkomna till internets hårda skola.

Alltså, jag älskar ju internet lika mycket som alla andra, faktiskt, men det finns stunder då jag känner att vårt förhållande bara står och stampar. Visst, Fejan gör ju vad den ska, Twitter är väl roligt ibland, och jag vill ju fortfarande ligga med Wikipedia, men jag vet inte… Det känns inte lika spännande längre. Har blivit rutin. Mekaniskt.

Så för att inte fastna i någon slags bakåtsträvarattityd försöker jag bli lite mer Web 2.0. Jag skaffar tumblr