Inlägg taggade ‘Janne Josefsson’
Ett litet moment of Zen
I oktober har det redan hunnit gå två år sedan Alex Schulman valde att avsluta vad som då kallade Sveriges mest lästa blogg. I sitt sista inlägg meddelade han att ”bloggkaraktären Alex Schulman har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande” och kallade bloggen för ett litet monster som han inte längre orkade ta hand om.
Tänk, det var ju ett helt litet fenomen det där, att Alex Schulman var så taskig på sin blogg. Janne Josefsson stod t o m i TV och försökte övertyga tittarna om att han gjort världens scoop, när han upptäckte att det fanns folk som var elaka mot andra på internet. En hel generation suckade och skakade på huvudet.
Jag följde aldrig Alex Schulmans succéblogg. Visst besökte jag den någon gång back in the day, när hypen började växa, men jag återvände inte. Fattade helt enkelt inte grejen.
Självklart väcktes min nyfikenhet på nytt i och med alla rubriker i samband med nedläggningen. Snacket fortsatte naturligtvis att gå och jag hörde röster som till skillnad från Josefsson kallade Schulman för både rolig och vass.
Jag började plöja igenom inlägg efter inlägg, gick flera månader tillbaka. Fattade fortfarande inte. Till slut gav jag upp. Det var väl inte så farligt? Visst krävdes det väl lite värre tilltag för att chocka svenska folket år 2007? Men Schulmans stjärna steg bara högre och högre upp på kvällsposthimlen, och frågorna fortsatte att strömma in i mitt huvud. Vem var Alex Schulman, var kom han ifrån och varför tyckte folk att han var a) rolig, eller b) elak?
Svaret tycktes inte gå att finna någonstans. I flera veckor låg jag sömnlös.
Vid det här laget har jag förstås gett upp alla försök att förstå mig tankarna bakom medias alla konstiga påhitt. Jag vet helt enkelt bättre än att bråka med någonting som ändå inte kommer att låta sig stoppas av att jag har rätt.
Det verkar vara lite som med Alex Schulman som med Lauren Conrad; att jag aldrig slutar förundras av vilket fantastiskt konstigt kändisskap det egentligen är. Tankarna på dessa rent ut sagt störtlöjliga fenomen letar sig fortfarande in i mitt huvud, men numera lockar de snarare till små fniss än till sömnlöshet. Det finns ingen anledning till att bete sig som en jävla kulturelitist och fördöma allt som mainstreammedia skickar upp på stjärnhimlen, det är bara fånigt, säger jag till mig själv.
Däremot bekymras jag fortfarande av att agendan för samhällsdebatten i alldeles för stor utsträckning sätts av en liten skara redaktörer, som förbehåller sig rätten att bestämma vad vi ska bry oss om idag. Det är lika farligt som det är irriterande.
Men när jag nu sitter och skummar igenom Alex Schulmans nya pappablogg känner jag ingen irritation innanför pannan. Möjligen är jag lite bitter och avundsjuk. För det där är väl ingen konst, kan jag också göra. Men när jag ligger i min säng ikväll och ska sova, då kommer jag bara att undra en enda sak: Ser inte Alex huvud onormalt stort ut på bilden?
