Inlägg taggade ‘kärlekskomplex’
Gamla och nya skulder
Elin skriver fantastiskt klokt om duktiga flickor och struliga slackermän.
Jag läser och känner igen mönstren, samtidigt som en känsla av skuld börjar trycka i bröstet. För i den bild som Elin målar upp, där hon förvandlas till den duktiga tjejen som fixar och bjuder, är det jag som ligger där pank på hennes soffa och säger att det ordnar sig nog. Det är jag som inte tar tag i min vardag och som istället blir omhändertagen. Det känns fördjävligt när bilderna kommer tillbaka. När jag ser tillbaka på mig själv ur ett nytt perspektiv och det vrider sig i magen av avsmak. Fastän klockan är snart halv tre på morgon vill jag slänga mig på telefonen, ringa upp exflickvännen och säga ”förlåt mig, snälla, jag visste inte bättre”.
Samtidigt kan jag också identifiera mig med Elins prestationsångest. Denna ständiga oro för att inte kunna leva upp till kraven, inte räcka till och inte duga. Men precis som Elin dras till slackermän dras jag till duktiga flickor, och i deras närvaro förvandlas jag inte till den duktiga, tar inte tag i min vardag och rusar inte in i väggen i strävan efter att stilla bekräftelsebehovet. Istället blir jag handlingsförlamad och passiv; slänger mig på flickvännens soffa och när hon frågar om jag sökt det där jobbet eller om jag har börjat på den där uppsatsen så svarar jag bara att det ordnar sig nog.
Det är min instinktiva reaktion; att krypa ihop i ett hörn och maniskt försöka övertala mig själv att det inte gör någonting, att det ändå inte var så viktigt, och dessa duktiga flickor som älskar och oroar sig för mig får stå utanför och se på när jag fastnar i ett kvävande samvetsklister.
Kanske bottnar det i att jag som kille haft lyxen att gömma mig i den patriarkala medelklassbubblan, där kraven är så mycket mindre för ni vet ju hur pojkar är. Det är en viktig skillnad; att jag har haft kontroll över de krav som ställts på mig, eftersom de har ställts av mig själv, medan Elin stått maktlös inför omgivningen.
Det som i själva verket är kärlek och ett löfte om villkorslöst stöd och uppbackning från dessa underbara duktiga flickor upplever jag som krav. Jag reagerar som jag alltid gör och försvinner in. Maktlös inför min inbillade omgivning blir jag passiv och avtrubbad. Samtidigt får jag panik när någon annan försöker ta ansvar för mig. Rädslan för att inte räcka till kommer krypande och leder till desperata försök att upprätthålla bilden av mig själv som, ja, duktig.
Imorgon ska jag gå till banken och ordna med konton och CSN. Snart ska jag köpa kurslitteratur, skriva på hyreskontrakt och flytta till Lund.
Slackerman eller inte, nu händer det.
