TUSEN MILJONER

Klockan slog precis tio, Möllevångsfestivalens andra kväll är full gång och jag sitter hemma och väntar på mat. Hanne väntar i sin tur på mig.

Det är ändå rätt gött. Jag dricker öl och pratar strunt med goda vänner och blir bara lagom bakfull. Jag läser bra böcker och sover länge. Synd att klaga, liksom. Ändå är det något. Något som kliar lite i mitt huvud och något som trycker i bröstet ibland. Tillvaron känns lite off, helt enkelt.

Jag skriver i anteckningsboken för att inte tappa förståndet. Anteckningsboken är en svart liten sak som jag fick av min moster för snart ett år sedan, tillsammans med ett Kierkegaardcitat som fick Jakob att sätta i halsen av vad jag tror var både glädje och förvåning. I den skriver jag nästan bara tråkiga saker. Saker som inte ska sägas högt.

Ärligt talat är det mest gnäll. Jättemycket gnäll. Flera sidor med ohämmat och ogenerat gnäll.

Mest gnäller jag om mig själv, och om besvärliga exflickvänner, förstås. Det tror jag är bra, för vem vet vilken katastrof det hade blivit om jag lastade av allt det där på riktiga människor. Man hade behövt sätta mig i karantän, för allmänhetens och min egen säkerhet.

Sedan, när jag har slagit igen anteckningsboken och lagt ned den i min tygpåse, blir jag först lite ledsen för att allt jag skriver blir skit, varpå jag blir ännu lite ledsnare när jag inser att jag låter som Ulf Lundell, men sen går det över. För det gick ju ganska bra för Ulf Lundell, till slut.

Hans dotter ligger ju för fan med Micke Persbrandt, det är inte så illa!

Efter några få gråa dagar fortsätter sommaren. Det är skönt att jag har så mycket semester att jag inte behöver oroa mig för lite regn; förr eller senare blir det ju ändå alltid sol igen. Jag har lägenheten för mig själv och äter rabarberpaj mitt i nätterna, ibland naken. Det är fördjävla gött, när jag är hemma.

Egentligen vill jag mest ut. Så jävla fantastiskt är det inte att vispa vaniljsås i bara strumporna. Jag går långa promenader och lyssnar på Navid Modiri & Gudarna och tittar på människor jag går förbi.

Jag vet inte om det har någonting att göra med den här något milda livsstilsförändringen, eller om det bara var en naturlig utveckling, men för var dag som går älskar jag min tygpåse mer och mer.

Tidigare har jag ratat väskor och påsar av alla slag, med motiveringen att jag ju ändå inte har så mycket grejer med mig när jag går ut. Det kändes liksom dumt att gå omkring med en stor väska när det enda jag hade att lägga i den var min plånbok och möjligen mina nycklar, om jag nu tordes skiljas från dom. Telefonen måste ligga i fickan, annars märker jag inte när det ringer.

Men nu glider jag alltså omkring på stan med en oansenlig svart tygpåse från Malmö Högskola, och det känns fördjävla gött. Det bästa av allt är att jag äntligen har någonstans att göra av åtminstone en av mina händer. Den andra får väl att ägna sig åt att rufsa till håret som vanligt.

Förresten så är Jack ganska bra, men det börjar bli lite segt och trist med Ulf Lundells romantiska självbild. Jag har hunnit ungefär halvvägs.